Kärlek

När jag låg på operationsbordet och de precis hade tagit ut Gabriel, så hörde jag honom gråta för första gången. Mina tårar började rinna och det enda jag kunde tänka var, snart får jag se honom. De visade honom på väg ut och kom tillbaka med honom 10 minuter senare ren och torr och varm. Jag fick se honom i ungefär 2 minuter och pussa på honom, samtidigt som jag blev ihopsydd.
Det är konstigt, men trots den korta stunden hade jag efteråt kunnat peka ut honom bland 1000 bebisar.

Efter detta har jag liksom inte slutat gråta. Tårarna rinner närsomhelst och för vilken liten anledning som helst.
Men det är bra tårar. Det är bara så himla mycket kärlek som ska få plats att det rinner över liksom.
Jag var därför smått oroad inför gårdagens läkarbesök och det eventuella besked vi skulle få. Om jag gråter för att Gabriel är söt så kan man ju tänka sig hur det blir vid "dåliga" besked....Jag tror även älsklingen var riktigt orolig för att jag skulle bryta ihop i riktig fulgråt ( som Oprah kallar det, the ugly cry ). Jag kan tänka mig att han mer än en gång senaste tiden trott jag blivit helt galen...

Men det gick bra och det kändes faktiskt bra. Det känns skönt och veta att Gabriel är frisk. Det känns bra att ha fått klart besked om vad som ska hända.
Och skulle det vara så att fulgråten kommer, så får den komma. Sen hittar man väl krafter nånstans ifrån.

Jag älskar er båda så himla mycket! Och nån gång slutar väl tårarna rinna så Gabriel slipper växa upp med en fulgråtande mamma ;-)