Barnfamiljer från Helvetet

Så kommer vi till stranden - som är en ganska lång historia på vår lilla ö och den är helt folktom för en gångs skull. Inte en enda människa syns till och vi hittar en perfekt plats längst bort mot klipporna. Häller upp kaffe och pussas, smörjer in ryggar och skvätter sand.

Då anländer Barnfamiljerna Från Helvetet. Dessa fetbleka, högljudda varelser med sina storpack med hushållspapper från Eldorado, färgglada Crocs på var mans fot och framför allt en hel hög med snorungar i storlek mini till stor.

Barnen vrålar konstant. En femåring vrålar HJÄLPHJÄLPHJÄLP i vattnet - i någon typ av lek och ingen reagerar. Ingen säger TYST, ingen får nog, ingen inser hur jävla vidrigt det är för andra människor att höra konstant skrik från tretton skitungar samtidigt, i ungefär 2 timmar.

Lägg er någon annanstans. Stranden är hur lång som helst. Här ligger vi. Vi har lagt oss här, för att vi vill ha vår dag. Jag är inte road av era barn. Jag vill inte se rätt in i era buskiga underliv när ni byter om från illasittande shorts till illasittande baddräkter. Jag vill inte höra om era liv eller era REA-klipp eller eller storhandlingar. Jag skiter i om era ungar proppar i sig Mariekex eller om de svälter ihjäl. Lägg er någon annanstans. Hur svårt kan det vara?

Är dessa människor så urbota dumma i huvudet och så respektlösa och blinda inför andra människors privata sfär även innan de klämmer ur sig dessa barnaskaror? Eller är det något som kommer på köpet? Blir man så fullständigt nonchalant inför möjligheten att människor störs av alla dessa oljud, bara för att man själv älskar sin tillvaro?
Är det verkligen så orimligt att jag faktiskt tycker att alla dessa barn och alla dessa föräldrar är fullständigt vidriga människor som jag är en sekund ifrån att skälla ut efter noter? Tar man för givet att jag ligger och småler åt att Conny har bränt sin rygg och att lille Kevin inte hittar sina badbyxor och att Mamma nr 1 inte hör att lille Robin vrålar sig hes en meter ifrån henne?

Nej jag småler inte. Jag tycker inte att det är charmigt. Jag tycker inte att det är mysigt när barn skriker eller när jag tvingas in i vuxna människors imbecilla samtal som förs på den lägsta möjliga nivån.

Jag hoppas ni läser det här. Ni som är en del av dessa sammanhang. Ni som packar ner de där Mariekexen och de brunfläckiga bananerna och alla badbyxor och saftflaskor och Allerstidningar. Ni som kommer vaggande fram i en enda stor skränande karavan, fram till mig på stranden, där jag ligger och kisar mot solen i lugn och ro. Ni som placerar era tunga bakdelar alldeles intill mig och inte förstår hur mycket jag hatar er. Hur mycket jag lider av att höra på era samtal. Av att betrakta era medelålderskrisande gubbmagade äkta män. Av att lyssna på era genetiskt redan avgjort asfula barn.

Lägg. Er. Någon. Annanstans. För. Helvete.


Näe det är inte mina ord. Men det kunde ha varit.
För detta var mina tankar i 32 år. Och nästa sommar är det min familj som invaderar nåns utrymme. Som stör, tränger sig på och gör så att någon skriver om sin helvetesdag i bloggen.
Finns det en Gud så har han humor i alla fall ;-)

Orden är stulna från
http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-48/b61162.html