Det finns ju en kraniosynostostråd på FL där jag läser och skriver med andra föräldrar vars barn har eller har haft det.
Nu är det dessutom ganska många som precis har eller ska åka in för operation med sina bebisar till Sahlgrenska.
Det får mitt hjärta att värka för deras skull. Även om jag är övertygad om att allt kommer gå bra så vet jag hur fruktansvärt rädd man är som mamma eller pappa i den situationen.
Det är verkligen otroligt tärande på hela ens psyke och det är ett under att man håller ihop. Men håller ihop gör man, och efteråt känns det nästan lite tomt på nåt konstigt sätt. Man har fokuserat och förträngt i månader, och helt plötsligt är man där, mitt i mardrömmen. Man sitter på nåt café medan ens lilla ligger sövd på operationsbordet i främlingars händer medan man själv är totalt maktlös. Det är en alltigenom fruktansvärd känsla!
Så helt plötsligt är man igenom på andra sidan. Det är klart, plutten mår bra och ångesten rinner av en som om den aldrig funnits där.
Det är en märklig period med jobbiga känslor, men man klarar det.
Mina tankar är hos er.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Ja du min älskling.
Det är fan inte klokt vad konstigt det känns och just när allt är över, är det nästan värre hehe.
Nej skall inte skrämma upp folk nu men. Det är ju klart som fan, att man är rädd/nervös/skrajj kalla det vad ni vill som förälder när man skall göra nått sånt här.
Men en sak man ofta inte tänker på är att personerna man lämnar sin lilla plutt till vet precis vad dom gör. Och har oftast trolinge gjort det ett par gånger innan också.
Troligen kan dom göra det i sömnen, men får hoppas dom inte säger en sån sak till föräldrarna. Passar inte så bra in tror jag :) tihi.. PuSS!
Hehe nej. Är glad att det är över i alla fall. Puss
Post a Comment