Stackars lilla Baby P!

Ja, det är väl en blandning av moderskap och graviditet som ställer till det. Jag inser det, och ändå kan jag inte sluta gråta.
Jag har alltså grinat till och från sen kl 04 inatt över den stackars lilla Baby Ps öde. Ändå har jag undvikit att läsa detaljer och har alltså bara rubrikerna i huvudet. Och den fina bilden på honom som ska ha varit den sista.

Jag fattar att det är hormoner som gör att det blir såhär. Och kanske att han var så lik Gabriel samt att han dog vid 17 månaders ålder. Precis så gammal som Gabriel blir idag.
Men ändå, så jobbigt och så ofattbart att det finns såna människor. Man önskar verkligen att alla barn skulle få vara trygga med sin mamma eller/och pappa. Oavsett vilken miljö man än växer upp i, så är det ju meningen att föräldern alltid ska vara en trygg famn att luta sig emot.
Ibland saknar jag tiden innan barn, när jag inte berördes av sånt här. Eller ja, berördes gjorde man ju, men absolut inte lika kraftigt eller personligt. För det är klart man jämför.
Gabriel som alltid kan sova tryggt i vetskapen att vi finns här, att han alltid har en varm famn att krypa in hos. Att han alltid är trygg, torr, och mätt. Allt det som Baby P inte hade.

Och det som tagit hårdast är det som står på hans gravsten, Safe at last. Det tröstar inte särskilt mycket. Även om det tyvärr är sant.