Jag är så satans trött på otrevliga och dryga portugiser.
Fatta när man är på sjukhuset med sin lilla bebis som ska sövas, vilket vi alla vet inte är riskfritt, och man får en utskällning av personalen pga deras egna jäkla missar! Sinnessjukt.
De har gjort så många missar här. Sagt gång på gång, att avvakta bara så ringer vi. Och ringer det nån.
Nej, varenda gång slutar det med att vi ringer själva och så har nåt fastnat på vägen. Sen får vi skit för att de tydligen inte vet vad jobba betyder.
Portugriser. Tired and sick of them!

Just nu är det jobbigt och bemötandet idag gjorde ju inte allt lättare.
Nerverna sitter utanpå huden och tårarna ligger strax bakom ögonlocken hela tiden. Visst är vi övertygade om att det kommer bra. Men ändå. Man vet ju aldrig.
Att dessutom se lilla Gabriel hungrig, trött, ledsen och ont med slangar här och där gör det ju inte lättare.
Så idag skötte sig inte mamsen särskilt bra. Fulgråten ( the ugly cry ) kom nästan. Men inte riktigt. Dessutom har Gabriel världens bästa pappa. Jag älskar dig så himla mycket och är så glad att du alltid finns här. Puss min älskling.
Det är skönt att etapp 1 är över. Vi hoppas på etapp 2 snart så detta är över nån gång.
Ibland känner man sig som den där tecknade figuren med ett moln över huvudet hela tiden. Hur bra vi än har det, så är det ett moln av oro där hela tiden. Tycker det är dags att det jäkla molnet försvinner nån gång.
Sen blev man ju inte gladare av att veta att i quizen "Vilken Lostkaraktär är du" så blev jag Jin Kwon. Gnälligaste typen i universum.
Han kan inget, utom typ fånga och laga fisk.
Är det jag det? En gnällspik som kommer hem med äcklig fisk till familjen?
Jubel.
Nu ska jag gå och drömma mardrömmar om elaka narkosläkare. Tjillevippen!