Bad day

Jag saknar Sverige. Jag saknar min mamma. Jag saknar mina vänner.

Nu blir det ledset och gnälligt men vad är denna blogg till för om inte det.

För en som aldrig tidigare varit varken arbetslös eller sjukskriven är det inte lätt detta att vara hemma.
I två månader satt jag i stort sett fast här hemma. Kunde inte göra eller gå nånstans pga smärtan.
Då var det inte så farligt för jag var så trött och hade så ont att lusten och orken att göra nåt inte fanns. Ligga på soffan var underbart....även efter 3 timmars navelpillande.
Nu är det inte underbart längre.
Jag har naturligtvis Gabriel men han är inte så jäkla kul.
Än.
Han kommer ju ge mig fullt upp sen, men just nu då. Vad är det meningen att jag ska göra nu?
Han sover och sover och jag surfar och surfar.....
Inte kan jag gå ut före typ 14 heller för solen ( den jävla solen ) är för stark och skiner in i vagnen hur jag än gör med solskydd osv.
Och jag har ändå ingen att gå med så vilken tid jag går ut spelar ju mindre roll.
Marja som skulle vara min prommiskompis har åkt härifrån. Vet inte om/när hon kommer tillbaka. Susy som precis fått barn oxå bor för långt bort.
Ingen öppen förskola att gå till.
Inga vänner med oregelbundna arbetstider.

Just nu önskar jag att jag verkligen kunde vara en sån där hemsk cafelattemamma. Sitta och fika hela jävla dagarna med ungarna i släptåg. Prata skit. Skratta. Ha roligt.
Men det går inte. Inte här i alla fall. Och det är ju här jag är nu.
Tänk att få sitta på café Bellman. Med alla mina vänner omkring mig.
Saknar er så jävla mycket och önskar av hela mitt hjärta att ni var här.....

Snart kommer älsklingen hem så lite sällskap blir det.
Men skulle vilja ha/behöva så mycket mer just nu.
Prata skit. Skratta. Ha roligt.
Med mina vänner....