Kommentarer

Kan vem som helst skriva nu. Tog ett tag ( uppenbarligen ) innan jag fattade att det gick att ändra. Så skriv på :-)

Smarrigt.........

Snickerskaka! Har inte testat själv än, men det kommer. Hade ingen bild på tårtan så här är lite chokladmousse att sukta efter...receptet är dock snickerskaka :-)
1 burk jordnötssmör
2 dl sirap
1 dl socker
1 liter kellogs special
1 dl kokos
1 tsk vaniljsocker
300 g blockchoklad

Blanda jordnötssmör, sirap och socker i en kastrull. Värm tills det smälter.
Ta av från värmen. Blanda sedan i flingor, kokos och vaniljsocker.
Häll smeten i en oljad långpanna. Smält blockchokladen och häll över.
Låt kallna och skär i bitar.

Från http://cakesofheaven.webblogg.se

Bad day

Jag saknar Sverige. Jag saknar min mamma. Jag saknar mina vänner.

Nu blir det ledset och gnälligt men vad är denna blogg till för om inte det.

För en som aldrig tidigare varit varken arbetslös eller sjukskriven är det inte lätt detta att vara hemma.
I två månader satt jag i stort sett fast här hemma. Kunde inte göra eller gå nånstans pga smärtan.
Då var det inte så farligt för jag var så trött och hade så ont att lusten och orken att göra nåt inte fanns. Ligga på soffan var underbart....även efter 3 timmars navelpillande.
Nu är det inte underbart längre.
Jag har naturligtvis Gabriel men han är inte så jäkla kul.
Än.
Han kommer ju ge mig fullt upp sen, men just nu då. Vad är det meningen att jag ska göra nu?
Han sover och sover och jag surfar och surfar.....
Inte kan jag gå ut före typ 14 heller för solen ( den jävla solen ) är för stark och skiner in i vagnen hur jag än gör med solskydd osv.
Och jag har ändå ingen att gå med så vilken tid jag går ut spelar ju mindre roll.
Marja som skulle vara min prommiskompis har åkt härifrån. Vet inte om/när hon kommer tillbaka. Susy som precis fått barn oxå bor för långt bort.
Ingen öppen förskola att gå till.
Inga vänner med oregelbundna arbetstider.

Just nu önskar jag att jag verkligen kunde vara en sån där hemsk cafelattemamma. Sitta och fika hela jävla dagarna med ungarna i släptåg. Prata skit. Skratta. Ha roligt.
Men det går inte. Inte här i alla fall. Och det är ju här jag är nu.
Tänk att få sitta på café Bellman. Med alla mina vänner omkring mig.
Saknar er så jävla mycket och önskar av hela mitt hjärta att ni var här.....

Snart kommer älsklingen hem så lite sällskap blir det.
Men skulle vilja ha/behöva så mycket mer just nu.
Prata skit. Skratta. Ha roligt.
Med mina vänner....

Lycka till på lördag Sofie :-)

Inte har det blivit mycket skrivande här på sista tiden.

Men det är för att jag hade tänkt att resedagboken ska vara om Gabriel och den här om mig.

Det är ju bara det att allt som är jag, är ju även Gabriel nu. Han är liksom luften jag andas. Mitt knark, min livsglädje. Och hur låter man bli att skriva om sånt :-)

Så jag ( och ni ) får väl helt enkelt acceptera att även denna kommer handla om bla Gabriel. Mest Gabriel gissar jag. Men emellanåt kanske annat oxå.

Som nu.

Sofies bröllop!

Gud vad jag önskar jag kunde vara där. Men det kan vi inte pga en massa orsaker som tyvärr visade sig oöverkomliga. Hur vi än ville så har det inte gått att ordna.

Men jag tänker på dig gumman och önskar er lycka till på den stora dagen 11/8-07.

Det kommer bli så fint så fint.

Och jag längtar ännu mer till den dagen jag själv får gifta mig med min älskling ;-)

Som ni säkert vet så är svärmor och svägerskan på besök. Himla trevligt eftersom de är himla trevliga. Som tur är. Elaka svärmödrar finns det annars alldeles för gott om, men inte denna inte.

Nackdelen med besök när man bor utomlands är att det blir så intensivt. Och ändå har man dåligt samvete för att det inte blir tillräckligt mycket.

Speciellt detta med Gabriel. De är ju här till största delen faktiskt för att träffa barnbarnet, vilket vi är helt införstådda med.

Men det är sååå svårt att lämna honom ifrån mig, och jag känner mig så otroligt självisk.

Samtidigt är han ju bara 6 veckor och vi håller fortfarande på att lära oss känna varann. Så jag var nog lite väl jobbig första veckan tror jag. Stod och övervakade farmor och faster som en hök när de höll Gabriel. Inte alls för att jag inte litar på dem, tvärtom.

Men helt enkelt för att jag är en nervös nybliven mamma som värnar om min son.

Jag hoppas att jag bättrat mig lite. Jag försöker i alla fall ge lite mer utrymme åt dem tillsammans med Gabriel nu.

Jag hoppas dock att de har överseende med mig om jag inte alltid lyckats....

Gabriel

Fingrar och tår och fjäderlätt hår,
en blick så klar som såg du tusentals år.
Det är knappt jag förstår, en pojk han är vår!
En gåva till oss är du min lilla.

Mitt barn i min famn, jag viskar ditt namn,
och plötsligt känns det som om all världen försvann,
som tiden stod still, en pojk, han finns till!
En livets gåva är du min lilla!

Tänk blodet i mig blev blod ini dig,
vandrar genom tiden, ådror och märg,
släktled i mig blir släktled i dig,
här är du – en av oss,
en ny länk i livets kedja.

Jag lånar dig jag, min skatt, för ett slag,
en stund så kort som vore den ett andetag,
en vindpust av tid är ditt och mitt liv,
en livets gåva är du min lilla!

Fingrar och tår och fjäderlätt hår,
en blick så klar som såg du tusentals år.
Det är knappt jag förstår, en pojk han är vår!
En gåva till oss är du min lilla.
Eva Sjöstrand, 1996

Kärlek

När jag låg på operationsbordet och de precis hade tagit ut Gabriel, så hörde jag honom gråta för första gången. Mina tårar började rinna och det enda jag kunde tänka var, snart får jag se honom. De visade honom på väg ut och kom tillbaka med honom 10 minuter senare ren och torr och varm. Jag fick se honom i ungefär 2 minuter och pussa på honom, samtidigt som jag blev ihopsydd.
Det är konstigt, men trots den korta stunden hade jag efteråt kunnat peka ut honom bland 1000 bebisar.

Efter detta har jag liksom inte slutat gråta. Tårarna rinner närsomhelst och för vilken liten anledning som helst.
Men det är bra tårar. Det är bara så himla mycket kärlek som ska få plats att det rinner över liksom.
Jag var därför smått oroad inför gårdagens läkarbesök och det eventuella besked vi skulle få. Om jag gråter för att Gabriel är söt så kan man ju tänka sig hur det blir vid "dåliga" besked....Jag tror även älsklingen var riktigt orolig för att jag skulle bryta ihop i riktig fulgråt ( som Oprah kallar det, the ugly cry ). Jag kan tänka mig att han mer än en gång senaste tiden trott jag blivit helt galen...

Men det gick bra och det kändes faktiskt bra. Det känns skönt och veta att Gabriel är frisk. Det känns bra att ha fått klart besked om vad som ska hända.
Och skulle det vara så att fulgråten kommer, så får den komma. Sen hittar man väl krafter nånstans ifrån.

Jag älskar er båda så himla mycket! Och nån gång slutar väl tårarna rinna så Gabriel slipper växa upp med en fulgråtande mamma ;-)

Madeiramamsen

Kanske borde det vara namnet på bloggen nu när jag är mamma :-)
Känns helt konstigt att säga så, mamma Katja. Och pappa Fredrik. Men så härligt att äntligen få säga det.
Det var såå jobbigt med alla turer fram och tillbaka. Men jag och älsklingen kom fram till mål i alla fall :-)

All info om Gabriel kommer jag lägga på resedagboken eftersom alla berörda parter får meddelande när nåt nytt dykt upp där.
Här kommer det väl mest bli lite funderingar som dyker upp längs vägen om lite allt möjligt.

En sak jag funderar på är detta med rökning.
Är det nåt fel på mig jämfört med mina kompisar? Nina och Cissi tycker ju att rök luktar fy och blä och äckelpäckel och kan nog inte tänka sig att nånsin ens smaka en cigg igen.
Själv sitter man här efter 9 månader och drömmer om att få röka upp ett helt paket på en timme. Är det någon som röker i närheten så dras jag dit bara för att få känna lukten.
Att hålla sig rökfri är alltså fortfarande en kamp, varje dag. Som jag än så länge vunnit över........

Och här är mina två älsklingar som hjälper mig att inte röka. Vill inte gosa med älsklingen eller amma min bebis om jag luktar illa.

Men oj, vad gott det skulle vara....