Baden-Baden

Jaha, hos er har hösten kommit, och hit har sommaren kommit. Fy fan vad varmt det är.
Man orkar liksom inte göra nåt produktivt. Spolade uteplatsen, det orkade jag med.

Jag har nämligen övertalat älsklingen att åka o köpa en typ Baden-Baden stol nån dag. Dyra som fasen men jag inbillar mig att det är värt det.
Jag har nån slags bild av mig själv solandes på den där underbara Baden-Baden stolen. Insmord med superolja som gör så man inte bränner sig alls, utan man ser bara sådär sexigt glansig ut.
Så sprayar jag med lite kallt vatten emellanåt samtidigt som jag sippar på en svalkande isthé.
Sen är man härligt gyllenbrun alá Hollywood över hela kroppen om några dagar, och känner sig lika fräsch som en morgonsol och alla andra blir jätte avundsjuka.

Trots min starka övertygelse så känner jag ett litet stick av tvivel nånstans långt in. Ett väldigt litet, men ändå.

Jag har nämligen haft samma planer många gånger tidigare. Men av nån anledning så är det alltid nåt som går så fel.
Istället för sexigt glansig så känns det ofta mer som om nån står och häller flytande smör över en. Som rinner ner i öronen......och in i näsan......och in mellan skinkorna...
Den svalkande drycken har, när törsten slår till, hunnit förändras till nån slags pissljummen blandsaft. Som smakar just som en blandning av äcklig sötsliskig saft och det flytande smöret som geggar överallt.
Och istället för Hollywoodbrännan så blir det en solbränna alá Pigstyle Hofors. Rosasvettig, halvfet och finnig med stopplyse mitt i fejjan.
Så man skulle ju kunna tänka sig att risken finns att mina planer går i stöpet i år igen.

Men nej, min övertygelse är stark. Jag har nämligen aldrig haft Baden-Baden stolar tidigare.
I år kommer det blir annorlunda, jag är övertygad. Fortsättning följer....

Tills dess kan ni njuta av vårt lilla charmtroll ;-)

Barnfamiljer från Helvetet

Så kommer vi till stranden - som är en ganska lång historia på vår lilla ö och den är helt folktom för en gångs skull. Inte en enda människa syns till och vi hittar en perfekt plats längst bort mot klipporna. Häller upp kaffe och pussas, smörjer in ryggar och skvätter sand.

Då anländer Barnfamiljerna Från Helvetet. Dessa fetbleka, högljudda varelser med sina storpack med hushållspapper från Eldorado, färgglada Crocs på var mans fot och framför allt en hel hög med snorungar i storlek mini till stor.

Barnen vrålar konstant. En femåring vrålar HJÄLPHJÄLPHJÄLP i vattnet - i någon typ av lek och ingen reagerar. Ingen säger TYST, ingen får nog, ingen inser hur jävla vidrigt det är för andra människor att höra konstant skrik från tretton skitungar samtidigt, i ungefär 2 timmar.

Lägg er någon annanstans. Stranden är hur lång som helst. Här ligger vi. Vi har lagt oss här, för att vi vill ha vår dag. Jag är inte road av era barn. Jag vill inte se rätt in i era buskiga underliv när ni byter om från illasittande shorts till illasittande baddräkter. Jag vill inte höra om era liv eller era REA-klipp eller eller storhandlingar. Jag skiter i om era ungar proppar i sig Mariekex eller om de svälter ihjäl. Lägg er någon annanstans. Hur svårt kan det vara?

Är dessa människor så urbota dumma i huvudet och så respektlösa och blinda inför andra människors privata sfär även innan de klämmer ur sig dessa barnaskaror? Eller är det något som kommer på köpet? Blir man så fullständigt nonchalant inför möjligheten att människor störs av alla dessa oljud, bara för att man själv älskar sin tillvaro?
Är det verkligen så orimligt att jag faktiskt tycker att alla dessa barn och alla dessa föräldrar är fullständigt vidriga människor som jag är en sekund ifrån att skälla ut efter noter? Tar man för givet att jag ligger och småler åt att Conny har bränt sin rygg och att lille Kevin inte hittar sina badbyxor och att Mamma nr 1 inte hör att lille Robin vrålar sig hes en meter ifrån henne?

Nej jag småler inte. Jag tycker inte att det är charmigt. Jag tycker inte att det är mysigt när barn skriker eller när jag tvingas in i vuxna människors imbecilla samtal som förs på den lägsta möjliga nivån.

Jag hoppas ni läser det här. Ni som är en del av dessa sammanhang. Ni som packar ner de där Mariekexen och de brunfläckiga bananerna och alla badbyxor och saftflaskor och Allerstidningar. Ni som kommer vaggande fram i en enda stor skränande karavan, fram till mig på stranden, där jag ligger och kisar mot solen i lugn och ro. Ni som placerar era tunga bakdelar alldeles intill mig och inte förstår hur mycket jag hatar er. Hur mycket jag lider av att höra på era samtal. Av att betrakta era medelålderskrisande gubbmagade äkta män. Av att lyssna på era genetiskt redan avgjort asfula barn.

Lägg. Er. Någon. Annanstans. För. Helvete.


Näe det är inte mina ord. Men det kunde ha varit.
För detta var mina tankar i 32 år. Och nästa sommar är det min familj som invaderar nåns utrymme. Som stör, tränger sig på och gör så att någon skriver om sin helvetesdag i bloggen.
Finns det en Gud så har han humor i alla fall ;-)

Orden är stulna från
http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-48/b61162.html

Nostalgitripp...

En av tusen kryssningar......

Mina brudar!!


Ja, jag har uppdaterat min blogg lite som synes. Och ja, den är ego. För den är MIN, bara MIN ;-)

Jag satt och tänkte på detta med lycka imorse när jag drack mitt morgonkaffe och tittade ut över Atlanten som brer ut sig utanför mitt fönster...

Min kära mor var orolig för att jag inte är lycklig här, men inget kunde vara mer fel. Livet är faktiskt närapå perfekt.
Men hur ofta är man lycklig, egentligen? Har jag varit det tidigare? Ja, det är klart jag har varit lycklig. Men så att det genomsyrar hela ens varelse, nej.
Jag har haft lyckliga stunder, men livet i sig har ändå varit rätt krångligt, mediokert, trist eller bara varit. Det har alltid krävts något extra för att jag skulle känna mig nöjd. Mina vänner tex, har jag genom åren utnyttjat regelbundet som lyckopiller.Och herregud vilket lyckopiller det har varit. Vi har festat, gjort bort oss, bråkat, skrattat, varit elaka mot varandra och mot andra, varit utomlands, på krogar, haft förfester, efterfester, mellanfester, och så nån extra fest utöver det.

Jag och Sofie tex hade en helgalen sommar när vi tillbringade fredag, lördag och måndag ( och ofta alla andra dagar oxå ) på krogen. Måndagar var det tvprogrammet Direkt från Berns som vi alltid var på. Helgerna började vi på Gröna lund och sen var det party hela natten. När allt stängde var det svartklubb som gällde. Nån som minns Tritnaha? Party till 7 på morgonen och sen vinglade man direkt till jobbet där man fick skäll för att man stank sprit och såg förjävlig ut.

Eller mitt år som granne med Nina!!! Vi låg på gräsmattan på gården och flummade new age. Det var healing, kristaller, tarot och flummeri på högsta nivå. Sen sänktes nivån aningens när vi efter nån timme kom på att vi nog skulle till geoffrey´s och ta en kaffe. 3 flaskor rödtjut senare vinglade man hemåt.

Och min och Cissis allra värstaste Alla hjärtans dag.....En flaska hemkört och två dumpade tjejer! Bitterheten låg som ett täcke över oss när vi hällde i oss glas efter glas. Sen brilljant idé att åka till Tegelbruket. Taxi dit, en drink i baren och sen taxi hem. Jag fick skura spyor från taxin kl 2 på natten och sen panik kl 4 när Cissi orsakat översvämning på muggen. Jag skulle dessutom börja mitt nya jobb dagen efter. Behöver jag säga att de fick vänta en dag till.

Sen har vi mitt och Jennys år som kombos. Det började med en 12 timmars flytt mitt i smällkallaste vintern och ideliga fastkörningar i snödrivor lite här och där. Det fortsatte med en villervalla av mys, fest och bråk. Allra klaraste? minnet är våra nattliga pizzor på Maestro på Kungsgatan. Där satt man ( läs jag ) ibland och fyllegrinade så sminket satt nere vid fotknölarna. Och Jenny tröstade och skällde om vartannat.

Storhaggan Solan!! Jag önskar att du kommit in i mitt liv för massor med år sen. Det är för många lyktstolpar som aldrig fick äran att besökas av oss. Dock känner vi till de på Latino i Tunisien jävligt bra när vi kväll efter kväll shakade loss som äkta H:s.

Allt detta kom för mig när jag läste en kollegas blogg igår. Där nämns ljuvliga ord som Kellys och Golden hits......Tänker inte ens gå in på allt dumt vi hittat på där tillsammans allihop! Och där handlade det inte om en period. Känns som vi tillbringade halva livet hinkandes billigt öl och groggar i massor medan vi hade djupa intellektuella? diskussioner:=) Och mer än en gång fick lilla jag åka tillbaka nån dag senare för att hämta ut diverse kvarglömda affekter i garderoben...

Och ja, herregud vad lycklig jag har varit när jag varit mer er brudar! Men däremellan....not so much. Eller man kanske ska säga att jag var ickeharmonisk....vilket jag är nu. Harmonisk och lugn. Trivs bäst i hemmets lugna vrå med mina två älsklingar.
Men jag saknar ändå mina lyckopiller ibland ;-)

Halloween 2004. Ni skulle ha sett mig året innan....eller hur Jenny :-)

Allra käraste syster.....full som en kastrull.

Kommentarer

Kan vem som helst skriva nu. Tog ett tag ( uppenbarligen ) innan jag fattade att det gick att ändra. Så skriv på :-)

Smarrigt.........

Snickerskaka! Har inte testat själv än, men det kommer. Hade ingen bild på tårtan så här är lite chokladmousse att sukta efter...receptet är dock snickerskaka :-)
1 burk jordnötssmör
2 dl sirap
1 dl socker
1 liter kellogs special
1 dl kokos
1 tsk vaniljsocker
300 g blockchoklad

Blanda jordnötssmör, sirap och socker i en kastrull. Värm tills det smälter.
Ta av från värmen. Blanda sedan i flingor, kokos och vaniljsocker.
Häll smeten i en oljad långpanna. Smält blockchokladen och häll över.
Låt kallna och skär i bitar.

Från http://cakesofheaven.webblogg.se

Bad day

Jag saknar Sverige. Jag saknar min mamma. Jag saknar mina vänner.

Nu blir det ledset och gnälligt men vad är denna blogg till för om inte det.

För en som aldrig tidigare varit varken arbetslös eller sjukskriven är det inte lätt detta att vara hemma.
I två månader satt jag i stort sett fast här hemma. Kunde inte göra eller gå nånstans pga smärtan.
Då var det inte så farligt för jag var så trött och hade så ont att lusten och orken att göra nåt inte fanns. Ligga på soffan var underbart....även efter 3 timmars navelpillande.
Nu är det inte underbart längre.
Jag har naturligtvis Gabriel men han är inte så jäkla kul.
Än.
Han kommer ju ge mig fullt upp sen, men just nu då. Vad är det meningen att jag ska göra nu?
Han sover och sover och jag surfar och surfar.....
Inte kan jag gå ut före typ 14 heller för solen ( den jävla solen ) är för stark och skiner in i vagnen hur jag än gör med solskydd osv.
Och jag har ändå ingen att gå med så vilken tid jag går ut spelar ju mindre roll.
Marja som skulle vara min prommiskompis har åkt härifrån. Vet inte om/när hon kommer tillbaka. Susy som precis fått barn oxå bor för långt bort.
Ingen öppen förskola att gå till.
Inga vänner med oregelbundna arbetstider.

Just nu önskar jag att jag verkligen kunde vara en sån där hemsk cafelattemamma. Sitta och fika hela jävla dagarna med ungarna i släptåg. Prata skit. Skratta. Ha roligt.
Men det går inte. Inte här i alla fall. Och det är ju här jag är nu.
Tänk att få sitta på café Bellman. Med alla mina vänner omkring mig.
Saknar er så jävla mycket och önskar av hela mitt hjärta att ni var här.....

Snart kommer älsklingen hem så lite sällskap blir det.
Men skulle vilja ha/behöva så mycket mer just nu.
Prata skit. Skratta. Ha roligt.
Med mina vänner....

Lycka till på lördag Sofie :-)

Inte har det blivit mycket skrivande här på sista tiden.

Men det är för att jag hade tänkt att resedagboken ska vara om Gabriel och den här om mig.

Det är ju bara det att allt som är jag, är ju även Gabriel nu. Han är liksom luften jag andas. Mitt knark, min livsglädje. Och hur låter man bli att skriva om sånt :-)

Så jag ( och ni ) får väl helt enkelt acceptera att även denna kommer handla om bla Gabriel. Mest Gabriel gissar jag. Men emellanåt kanske annat oxå.

Som nu.

Sofies bröllop!

Gud vad jag önskar jag kunde vara där. Men det kan vi inte pga en massa orsaker som tyvärr visade sig oöverkomliga. Hur vi än ville så har det inte gått att ordna.

Men jag tänker på dig gumman och önskar er lycka till på den stora dagen 11/8-07.

Det kommer bli så fint så fint.

Och jag längtar ännu mer till den dagen jag själv får gifta mig med min älskling ;-)

Som ni säkert vet så är svärmor och svägerskan på besök. Himla trevligt eftersom de är himla trevliga. Som tur är. Elaka svärmödrar finns det annars alldeles för gott om, men inte denna inte.

Nackdelen med besök när man bor utomlands är att det blir så intensivt. Och ändå har man dåligt samvete för att det inte blir tillräckligt mycket.

Speciellt detta med Gabriel. De är ju här till största delen faktiskt för att träffa barnbarnet, vilket vi är helt införstådda med.

Men det är sååå svårt att lämna honom ifrån mig, och jag känner mig så otroligt självisk.

Samtidigt är han ju bara 6 veckor och vi håller fortfarande på att lära oss känna varann. Så jag var nog lite väl jobbig första veckan tror jag. Stod och övervakade farmor och faster som en hök när de höll Gabriel. Inte alls för att jag inte litar på dem, tvärtom.

Men helt enkelt för att jag är en nervös nybliven mamma som värnar om min son.

Jag hoppas att jag bättrat mig lite. Jag försöker i alla fall ge lite mer utrymme åt dem tillsammans med Gabriel nu.

Jag hoppas dock att de har överseende med mig om jag inte alltid lyckats....