Kommunikation!

Ja, så har vi då äntligen fått internet och telefon. Herregud, vilken tid det kan ta. Egentligen är ju en och halv vecka ingenting men i dagens it-samhälle förväntar man sig snabba lösningar. Man är nog lite bortskämd.

Men allt har ju gått jättebra som de flesta redan vet. Äntligen är operationen överstökad, och flytten är klar. Så gott som utom några strökartonger här och där, men de är snart borta de med.

Jag kommer skriva om operationen mer ingående i resedagboken eftersom Gabriels släktingar finns där mer än här. Men det är skönt att det är över.

Och nu när man kan fortsätta med det vanliga livet och rikta tankarna mot annat så insåg jag att jag glömt 2 födelsedagar, Cissis och Jennys. Skämdes som en hund först men insåg sen att båda faktiskt glömde min sist, så det gör nog inte så himla mycket ;-)
Sen när jag pratade med Cissi och gratulerade i efterskott så visade sig att hon inte alls fyllt än, det är först i februari. Rätt datum, fel månad.
Så mina tankar är nog inte riktigt där de ska än, men på god väg i alla fall.

Men grattis i efterskott till Jenny i a f som jag vet helt säkert har fyllt :-)

Har läst ikapp mig i allas bloggar nu äntligen, phu.....

Puss på er

Trots att man försökte hålla skenet uppe syns oron tydligt före operationen.

Lilla sötnosen på intensiven där vi var i 2 dygn.

Jag säger bara, tack gode gud för snutte och napp :-)

En nöjd liten tomte utan slangar efteråt ;-)

Min lilla hjälte mår bra!

Operationen gick jättebra!!

Detta har utan tvekan varit det absolut värsta jag nånsin varit med om. Operationen tog 3 timmar ( inkl sövning osv ) och under de 3 timmarna hann jag dö flera gånger om. Tankarna virvlade i huvudet trots att både jag och Fredrik försökte prata om annat. Vi satt på ett fik i närheten och gjorde vårt bästa för att äta och dricka så vi skulle orka med.
Men tankarna kom och gick. Vad gör jag om Gabriel dör? Vem ska man meddela, vad ska man göra? Hur ska man nånsin orka göra nåt nånsin igen? Hur ska man orka leva?
Och så fort tankarna ploppade upp tryckte jag bort dom och sa, det går bra, han klarar detta, mitt barn kommer inte dö....osv, om och om och om igen i 3 timmar som var de längsta i mitt liv.

När narkosläkaren kom ut och talade om att allt gått bra så brast allt. Jag grät och grät av lättnad och tacksamhet. Har man nånsin talat om The ugly cry så var det detta!

Gabriel fick lite blod under operationen men annars gick allt superbra.

Han ligger dock på IVA en extranatt ( det skulle bara vara 24 timmar ) men det är ingen fara. De vill bara kunna hålla ett extra öga på honom innan han skickas till barnavdelningen sen.

Han såg så ynklig ut med alla slangar och huvudet i bandage. Dessutom hade han andningshjälp de första 2 timmarna efter operationen, men det var bara en säkerhetsåtgärd för att hans lilla kropp skulle slippa arbeta så mycket.

Så mina två älsklingar är på IVA inatt, och imorgon ska jag och min lilla hjälte sova ihop på vanlig avdelning. Ska bli så skönt.

Nu ska jag gå och sova, men skriver mer senare. Är helt slut efter att ha tillbringat 1,5 dygn ¨på sjukhuset.

Tankar och teknik

Det här är djävulskt jobbigt. Kan inte ens beskriva alla tankar som far runt i huvudet. Vill inte heller.
Det känns som att om jag sätter ord på tankarna så slår det in. Som om jag på det sättet skulle framkalla olyckan bara genom att uttala dem. Så det gör jag inte. Det betyder dock inte att de inte finns där. Det gör dem. Hela tiden.

Som tur är finns familjeliv.
Är så glad över att jag hittade den sidan, för genom den hittade jag andra föräldrar med barn som har samma eller annan variant av synostos. Det är så skönt att för det första få prata med mammor vars barn klarat operationen galant. Men även att få prata igenom allt med någon som gått igenom samma, och haft samma tankar som man själv har.

Speciellt en som heter Nina har jag pratat lite med, och hennes son Hugo opererades i december för synostos. Dock en svårare variant än den Gabriel har så den operationen var väldigt omfattande.
De finns med i två artiklar, en före och en efter som ni kan läsa här,

Hugo före operation

Hugo efter operation

Måste säga att det är helt otroligt vad de kan göra. Vad rund och fin han blev i huvudet ( fin var han dock redan innan såklart ) direkt efter. En riktig liten hjälte!

Så, imorgon är det dags för första steget. Kl 09,00 skrivs han in på sjukhuset och på fredag morgon är det dags för operation.
Eftersom bara en av oss får sova på sjukhuset med Gabriel, har vi bestämt att vi sover där varannan natt. Fredrik tar första passet imorgon natt och sen tar jag fredag efter operationen.
Jag ska fråga doktorn imorgon om man kan få sömntabletter för den av oss som sover hemma. Annars kommer man inte få en blund och jag kan tänka mig att sömnen behövs för att orka med.

Det de ska göra med Gabriel rent tekniskt är att ta bort 2 cm av skallbenet längs med hela ovansidan, så det blir mellanrum mellan de båda halvorna.
Dessutom tar de bort lite av benet vid fontanellerna bakom båda öronen. Ärret kommer löpa från öra till öra tvärsöver huvudet.
Som någon sa, man får se det positivt. Troligen betyder det att Gabriel inte kommer hem med huvudet rakat i tonåren i alla fall....

Härmapa

Barn är ju för roliga.
När älsklingen kom hem från jobbet igår så satt Gabriel i gåstolen och susade runt som vanligt.
Men emellanåt gjorde han typ en hejarörelse, där han sträcker upp båda armarna i luften, ruskar på huvudet och tjuter allt vad han kan!!

Både jag och älsklingen satt och tittade på med stora ögon. Vad göör han??
Så ringer det en liten klocka på mig och jag säger " hmm, undrar om det har nåt med och göra att jag brukar göra såhär" varpå jag sträcker upp armarna lite, hojtar yeeaaay, och skakar på kroppen.
Sekunden efter gör Gabriel precis likadant. Jag gör om det, och han likadant igen sekunden efter.
Kan lova att vi skrattade så vi nästan tjöt!

Jag gör nämligen så när Gabriel gjort nåt bra, typ äter duktigt, står upp osv. Och tydligen har lilla gubben blivit en liten härmapa som följer mamma klockrent hahaha.

Nu är det dags...

Ja, på fredag är det dags. Då ska Gabriel opereras. Vet inte om det var vårt besök hos kirurgen som hjälpte till, eller om det var vår kollega som var hos vår barnläkare och nämnde att op inte är gjord än.

Imorse ringde kirurgen till Fredrik och informerade om att på fredag är det dags. På torsdag blir han inlagd och naturligtvis är nån av oss där hela tiden med honom.

Så länge som vi har väntat och nu när det äntligen är dags känns det bara hemskt.
Detta är fan det jobbigaste nånsin....

Ööhhh...

Jaha, det gick ju bra det här. Vi var stenhårda och krävde svar från läkaren! Öh...eller inte.

Vi kom dit till kl 9 då vi visste att barnneurologen börjar. Lämnade röntgenbilder ( ja, för de har vi av nån anledning ) till sköterskan, som efter en stund kom tillbaka och sa att vi måste prata med kirurgen.
Öhh...ok.

Så hon tog ner oss till neurokirurgen men så visade det sig att han var på operationsavdelningen, så då tog de dit oss istället.
Ööhh...ok.

Så kom kirurgen som vi pratade med förra gången, i full operationsmundering och ser jätteirriterad ut och frågar,

"WHAT ARE YOU DOING HERE???"
- Ööhh we dont know. We came to see dr Rui but they sent us here.
"BUT THIS IS NOT AN EMERGENCY!!"
- Ööhhh, we know but you said the surgery would be in january, and since we did´nt hear anything, we wanted to check whats happening.
"NO, I SAID IT WOULD BE IN JANUARY/FEBRUARY!!"
- Öööhhhh...ok, we thought it was in January ( För att du sa januari jävla pappskalle ).
"NO, I SAID JANUARY/FEBRUARY. I WILL CALL YOU!"
- Öööhhh....ok.


Jaha, så bra gick det och så jävla mesiga var vi!
Vi får väl ursäkta oss med att vi stod mitt bland grönklädda operationsmänniskor inför en av Portugals främsta läkare. Men ändå. Så mesigt.

Vänta vänta vänta...suck.

Den som väntar på nåt jobbigt väntar alltid för länge.

Egentligen har jag alldeles för ont i huvudet för att skriva, men lite kan jag väl få ner.

Igår var det trevligt då vi träffade kollegan Lonny efter jobbet och gick och fikade. Fredrik och Gabriel var med till 18,30 ca sen var Gabriel så trött så pappa tog hem honom. Själv lyxade jag till det och stannade kvar och åt middag med Lonny. Väldigt trevligt.
Lonny den raringen har även lovat att sitta barnvakt på onsdag, då vi ska på middag med Carlos, Ana och Drinkwaters ( miljonärspar i äldre medelåldern men väldans trevliga ) på tjusig restaurang.
Vi blir bjudna som försenad bröllopspresent.
Det är även första gången här på Madeira som vi har barnvakt och kan gå ut tillsammans för första gången, så det ser jag fram emot.
Är även säker på att Lonny tar hand om gullungen alldeles förträffligt.

Imorgon ska vi åka till barnneurologen och kräva ett svar på när Gabriel ska opereras. Detta är rent ut sagt hemskt att det alltid blir nåt knas. Operation var ju lovad i januari och återigen har de inte hört av sig.
Vet inte om det beror på att administrationen är kass eller på att vi är utlänningar. Troligen en kombination av båda.
Så jag hoppas vi får nåt vettigt svar imorgon. Det känns ju tröstlöst när det liksom inte finns nåt annat alternativ heller.

Väntar även på svar från Veijos datortomografi ( stavas så? ) som skulle komma denna vecka.

Vänta vänta vänta suck....