Navelfobi!

Jag har navelfobi. På riktigt.

Kan ni fatta att jag höll på att dö när jag läste BLindas blogg och hon har världens största bild på en äcklig navel där. Fast det kunde ha varit värre, det kunde ha varit en utåtnavel. Utåtnavlar är det äckligaste jag vet. Under min graviditet förra gången var mitt absolut största kroppsliga bekymmer, huruvida jag skulle få utåtnavel eller inte. Det var verkligen en fasa. Varje dag frågade jag stackars Fredrik om jag höll på att få utåtnavel.

När jag fått ut Gabriel via kejsarsnittet uttryckte jag min tacksamhet i veckor över att jag sluppit utåtnaveln, och inte som man kunnat tro tacksamhet över att snittet gått smidigt eller att ärret blev fint.
Gabriels navel ( med tillhörande bit navelsträng ) fick Fredrik ta. Att pilla i min egen navel är inte heller att tänka på. Äckligt äckligt äckligt.

Ja, ni fattar ju. Jag är nu officiellt dum i huvudet. Hur kan man ha navelfobi liksom?